I måndags och tisdags var jag i Malmö för de två första dagarna på min utbildning. Det är en rätt kul och framförallt intressant upplevelse att nu ta tag i allt vad utbildning heter på ett helt nytt sätt, och med en helt ny inriktning. Allt känns så “lagom”. Nu hoppas jag verkligen inte att någon tar illa upp, eller att det låter dödens tråkigt – för att för min del så känns det PERFEKT med lagom just nu. Lagom intressant, lagom kul, lagom svårt, lagom mycket plugg osv. Ni som känner mig sedan länge håller nog med om att det är väldigt sunt att höra mig prata så.. Istället för att åka en ostabil känslokarusell igen så känns detta stadigt, tryggt och bra. Just nu läser vi mycket anatomi vilket jag tycker är intressant såklart, har ju en del med mig i bagaget men nu får man det från en ny vinkel och med ett nytt syfte. Har dessutom börjat se nya vägar att gå efter detta steg 1 (vilket gör mig till diplomerad massör) i vår. Det första, och kanske mest “självklara” alternativet är ju naturligtvis steg 2 (diplomerad massageterapeut) i höst, men jag har även andra funderingar. Jag trivs bra på Medley och har pratat lite smått med chefen om diverse utbildningar till gruppträningsinstruktör av olika slag. Simlärare är också något som trillat fram som förslag, vilket jag väl ALDRIG funderat på förr.. Skulle dessutom hemskt gärna vilja läsa till personlig tränare eller något liknande.. Tja, det finns många idéer, och det ena behöver ju inte utesluta det andra. Handlar mest om tid, pengar och prioritering. Och att knyta ihop säcken på ett vackert vis.

Utöver skolan så har jag pluggat, tränat lite försiktigt (ni hajjar kanske att träningen blev lite lidande i samband med sjukdomen) och jobbat både igår och idag. Vi har haft en hel del strul med bilen och åkt med den till verkstad i Lund vid ett par tillfällen. Första gången sa de att det var något datafel så de åtgärdade inget, men när vi var tillbaka ett par dagar senare så hittade de fler problem vilket gjorde att de bytte ut något – så nu rullar volvon igen (peppar peppar). Känns ju bättre att få något lagat och betala lite för det än att ta hem en bil utan lagning och inte kunna lita på den.

Och nu blev det helg – har inget jobb inplanerat men det kanske hinner ändras. Ska plugga, träna, storstäda och storkoka och sedan försöka ta det lite lugnt och bli ännu friskare, om möjligt. Ha en bra helg!!

Och hörrni, var inte förra veckans mellanakt superb? Kan inte den få gå till final?? Nästa år hoppas jag på att få se Swedish House Mafia i mellon  all heder till Loreen och Euphoria men nu kan vi ta det till nästa nivå – garanterad vinst i Eurovision med en grym houselåt!

Jag förstår inte riktigt – kan man alltså anmäla någon för detta? Då får jag nog ta och anmäla mor min som lät mig tro (läs; vara rädd för) tomten bra länge.

Skämt å sido – jag förstår faktiskt inte riktigt. Vilken skada gör det för barnet (som troligen aldrig kommer klara sig utan assistans i min tolkning av texten) att tro på rymdvarelser och smurfar? Vad är skillnaden mot att läsa sagor för andra barn (vilket jag tror att i princip alla föräldrar gör) eller att uppfostra dem religiöst? Vad är felet?

Annars så är jag inne på dag 2 med att vara hemma och sjuk.. Kände att det var på gång redan i början av veckan så jag är inte direkt förvånad. Missar två dagars inplanerat arbete så det är inte alls kul – men hade liksom inte så mycket val när det värker i kroppen och energin är i botten. Hoppas att det ger med sig tills på måndag då min utbildning börjar. Börjar kännas riktigt roligt och förväntansfullt, hoppas att jag kommer tycka det är så kul och intressant som jag tror! Hoppas dessutom på att trivas med utbildningen i stort, lärare och all annan personal.. Har onekligen insett hur viktigt det är för att skapa en bra studiemiljö.

Igår gjorde jag mammas kalops och det var såå gott. Normalt så brukar det bli mer köttgryta med massa annat i när jag kör långkok, men igår var jag sugen på just mammas superenkla kalops (lite tröstmat när man är sjuuuk). Passade bra också eftersom den är så enkel att göra, den lagar sig verkligen själv om man ger den tid på spisen. Det jobbigaste är typ att skala potatisen till, och det fick Peter göra. Lite pill är det för att få fram en god sås, men av bilden nedan att döma så lyckades jag helt okej. Jag är tydligen inte ensam om att dricka sås i den här familjen..

Insåg med varmt hjärta hur speciella jag (vi i familjen) faktiskt är när jag hörde Peter mumla “Neej Åke inte morrmaskinen” när vi satte igång mixern förut. Fnissade gott flera minuter efteråt, vilket jag gissar att samtliga familjemedlemmar också kommer göra när de läser detta. Han är redan skadad, min Peter.. Morrmaskinen. HAHA.

Hallå, vad hände där?? Skulle det inte bli vår?  Näe, tydligen inte ännu. Istället fick jag känna på ytterligare lite skånsk vinter då halva snömängden för säsongen bestämde sig för att falla igår, lagom när jag skulle åka till och från Lomma för att köra Funky Kidz. Är som vanligt tacksam för att jag kör en tung och stabil volvo, men smått livrädd för vissa av mina medtrafikanter som glatt tokkör som om det vore en vacker dag i juni med bar mark. Och här nere i Skåne är det en hel del som tycker det är toppen att köra utan framljus, vilket gjorde dem i princip osynliga i den smutsgråa vintervärlden som det bjöds på på E6:an igår. Galningar. Och hur är det egentligen med beredskapen? Man kan tycka att det är dåligt i Södermanland/Östergötland, men här i Skåne är det skrämmande. “Whut, SNÖ i februari, har aldrig hört på maken….”. Körde av på min avfart i ca 50 km/h och tur var det, för där väntade en slirig snömatta som satte volvon i en snygg arselsladd. Hade jag kört snabbare så hade jag legat som en skalbagge på rygg i diket, så som många andra gjorde igår.

Idag så ska jag överlämna bilkörandet på Peter (fast det är bättre väder och väglag idag) och GÅ till jobbet, håll tummarna för att jag lyckas hålla mig på benen.

Jag har länge haft ett komplicerat förhållande till mat. För några år sen så var jag nedstämd och deppig och kroppen svarade direkt med att inte vara hungrig. Eftersom jag hade annat att tänka på då så funderade jag inte särskilt mycket över detta faktum – inte förrän jag vägde runt 43 kg och min omgivning började reagera. Då hade jag även fått en gäng andra problem så som magkatarr, vitaminbrist och försvinnande muskler. Såklart. Det var apjobbigt i början, men jag började äta igen och mådde snart mycket bättre. Jag hade tur – jag fick inga kroniska fysiska men och jag kunde ta mig tillbaka utan större problem. För mig handlade det inte om att jag ansåg mig vara tjock, vill jag understryka. Jag tappade helt enkelt aptiten.

Förra året blev jag deprimerad igen – en värre svacka än förra gången. Åter igen förlorade jag aptiten, men denna gång var jag beredd på det. Jag visste att jag var tvungen att äta, även om jag inte alls ville. Vissa dagar gick det bra – andra dagar var det hemskt. Rutiner blev jätteviktigt, jag försökte “lära” kroppen att äta på samma tider varje dag för att skapa en hungerkänsla. Jag tänkte ständigt på mat. Eftersom jag inte kände mig hungrig som man normalt gör började jag försöka tänka på hur blodsockret låg till – “nu känns det lågt, då borde jag äta”. Fick jag för mig att det var dags att äta så blev jag stressad om det var en timme kvar tills lunch och jag inte hade möjlighet att ta något så länge. Denna fixering vid mat tog enormt mycket energi samtidigt som jag kämpade för att vara glad och positiv rent generellt. Det fungerade såklart inte i längden. Immunförsvaret brast och jag var konstant småsjuk och totalt slutkörd. Som tur var så fick jag ett enormt stöd på min arbetsplats (när jag väl hade erkänt problemet både för mig själv och andra) och “vågade” dessutom ta kontakt med läkare och kurator. Denna gång gick jag inte ner en massa kilon som senast eftersom jag hela tiden tvingade mig själv att äta, men det visar på hur fel det kan bli i alla fall när mat är jobbigt.

Idag mår jag mycket bättre. Jag är inte deppig längre utan känner mig mycket mer positiv och glad på livet. Dock så hänger matproblemen kvar – det kommer de säkert alltid att göra. Jag måste nog vara beredd att hålla vakt på min hunger resten av livet. Men det fungerar. De flesta dagar äter jag normalt, oavsett jag är hungrig eller ej. Rutiner, som sagt. De dagar jag äter bäst är när jag har tränat – då kommer jag så nära “sunt hungrig” som jag kan komma. Igår så nästan njöt jag av att vara hungrig i en halvtimme från omklädningsrummet på gymmet tills jag hunnit komma hem. Sjukt skön känsla.

Något som dock fortfarande bråkar är mitt blodsocker. Jag har skapat mig ett sockersug utan dess like eftersom jag har gett efter för kroppens minsta vink och ätit så fort jag “kunnat”. Det betyder inte att jag vräker i mig godis och kakor, utan snarare att jag inte känner mig nöjd särskilt länge när jag har ätit. Det är som om kroppen hetsar mig att äta mer, trots att jag ätit det jag ska. Mitt eget fel såklart.

Nu när jag börjar må bättre så vill jag ju få ordning på allt det där. Helst så skulle jag vilja göra en riktig sockeravgiftning – och då menar jag ALLT socker a la LCHF. Jag tror inte det skulle göra mig någon nytta att skära ner på vissa saker och fortsätta äta annat. Men jag vet inte om jag vågar. Jag har nyligen blivit “bra” igen. Om jag börjar spalta upp massa regler och förvägra mig själv en stor del av den mat som finns tillgänglig – då kanske jag skapar fler problem än jag löser? Jag vill ju för allt i världen inte tillbaka till den punkt där det är jobbigt att äta. Kankse är det bättre, åtminstone för stunden, att “bara” lära mig att bli normalt hungrig och faktiskt kanske njuta av maten istället för att skapa en ny problembild runt den? Kanske löser sig det sista då också till slut, om jag jobbar på med mina rutiner. Om inte så kanske jag kan prova LCHF eller någon annan liknande diet i framtiden, när jag gett mig själv mer tid. Tills dess kör jag på Mat- och sovklockemodellen.

Men sen satte jag mig och skummade igenom de artiklar som jag hittade på internet. Aftonbladet, Expressen, DN, regeringens hemsida. Och blev konfunderad igen. Där fanns inget av det jag trodde att jag skulle finna. Däremot så hittade jag en hel del som jag tyckte var otroligt vettigt och modernt. Det jag läste och hörde tolkar jag såhär.

Vi stirrar oss blinda på 65 år, eftersom det är där gränsen för garantipension går. Men vad är det som säger att alla är lämpade att gå i pension vid 65 år? Vi blir allt äldre, dvs pensionstiden blir allt längre – samtidigt som många av oss börjar jobba allt senare i livet, vilket också innebär en lägre pensionsersättning. Observera att jag här refererar till MIN generation och dem i närheten, där många studerar länge, åker på jorden runt resor, au-pairar osv. Jag tror att många av oss kommer ha stor möjlighet att arbeta efter 65 års ålder. Men jag förstår att man inte är sugen på den tanken om man har arbetat fysiskt i hela sitt liv. Det är där jag tycker att Reinfeldt öppnar för en positiv förändring.

Ta mig som exempel 1. Om allt går som det ska så är jag fördigutbildad massageterapeut när jag är 28 år. Säg att jag arbetar med det i 15 år och är nöjd och glad med det. Men efter 15-20 år så kanske jag inte längre finner det lika stimulerande, jag kanske börjar få men av mitt fysiska arbete och till och med hittat något annat som jag gärna vill prova på – biolog till exempel (!). Säg då att det fanns möjligheter att relativt enkelt byta bransch. Att ta fram fler deltids- och distansutbildningar samt förenkla reglerna kring studiemedel. Att skapa enklare förutsättningar för ett karriärsbyte helt enkelt. Det var en av de saker som Reinfeldt lyfte fram som jag vill applådera. Större flexibilitet. Jag tror att många svenskar skulle vilja prova på nya saker i jobbväg men inte gör det för att det är för krångligt, kostsamt och osäkert. “Det är ingen idé, jag går ju ändå i pension snart”. Vad är det som säger att jag är redo att sluta jobba vid 65 års ålder om jag haft och tagit vara på bra möjligheter att ändra i min karriärsplan, kanske till och med fler än en gång i livet?

Något som nästan alltid finns hos dem som går i pension är kompetens. Nu tar jag min morbror Börje som exempel 2 (skulle kunna plocka fler i min familj också). När han nu snart går i pension så törs jag inte tänka på hur mycket kompetens som försvinner från hans arbetsplats. Utan att vara särskilt insatt i den branschen så kan jag utan att tveka säga att han är bäst på det han gör. Om hans ersättare blir hälften så bra så kan de skatta sig lyckliga. Jag tycker man ska värna om sådan kompetens. Att skapa förutsättningar som kan göra att den kompetensen inte går förlorad. Nu tänker jag lyfta fram ett sådant exempel – ett föredöme. Hör och häpna, det kommer från LFV. Det är nog första gången jag lyfter fram något positivt om det bolaget på den här bloggen, men nu kör vi på det.

Exempel 3. När jag gjorde fas 3 i flygledartesterna på Sturup så var det 2 damer som höll i det hela. En av dem hde jag haft kontakt med förut, hon var ansvarig för stor del av kontakten med aspiranterna. Den andra damen presenterade sig och berättade lite om sin bakgrund. Hon hade arbetat som sekreterare (eller något liknande) i 10-15 års tid. Sedan sökte hon till flygledare, klarade testerna och påbörjade utbildningen (det var på den tiden man fick ett PPL på köpet btw, hur nice är inte det??) och jobbade sedan som operativ flygledare i några år. Därefter så jobbade hon parallellt med operativ tjänst och som lärare på flygledarutbildningen tills hon inte längre fick jobba operativt – då övergick hon till att enbart vara lärare samt att hon fick en administrativ roll inom LFV. När hon nådde 65 år så valde hon att inte pensionera sig (trots att hon kunnat göra det utan problem med tanke på hur en flygledares lönebild ser ut) helt utan hon ville fortsätta jobba åtminstone deltid så länge som möjligt för att hon tyckte det var så roligt och stimulerande. Är inte det fantastiskt? Jag önskar att fler fick chansen att känna så. Och vilket sätt att tillvarata kompetensen. Bra LFV!

Åter igen, denna diskussion berör framtiden. Dvs vad vi skulle kunna göra för att få det bättre, både som arbetare och som pensionär – ju fler år du har möjlighet att arbeta desto större pensionsersättning kan du ju få ut sedan. Och om man ser till att skapa en bra grund där man har möjlighet att byta karriär eller arbetsuppgifter så tror jag att förre skulle se det som ett problem att arbeta längre. Jag tror också att man skulle kunna minska antalet sjukpensionärer drastiskt med samma princip.

I min perfekta värld så skulle man bara gå i pension vid 65 års ålder om man själv känner att det är passande. Det skulle också gå bra att gå i pension vid 58, 63, 68, 75 eller 100 (!) års ålder. Slopa uttrycket förtidspension och skapa bättre förutsättningar för att exempelvis halvtidspensionera sig. Vi är så olika som individer så jag tycker det är absurt att vi alla ska ha samma pensionsålder. Detta skulle förstås även gälla politiker.. Ju mer man kan individanpassa ett liv desto bättre, enligt min åsikt. Och att Reinfeldt tar upp den frågan nu gör mig glad och förhoppningsfull. Sen HUR man ska kunna genomföra allt detta, det är nästa fråga.

Tolkar man däremot Reinfeldt & co som så att de vill att ALLA ska jobba till 75 år (även de som är 64 år idag och som arbetat hårt i hela sitt liv utan egentliga möjligheter till att byta vare sig karriär eller arbetsuppgifter) då förstår jag att det kan vara som ett slag i ansiktet. Jag har dock inte tolkat det så, utan min tolkning har ni fått ta del av i detta blogginlägg. Jag är ju förstås partisk, jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag röstar på moderaterna och att jag delar många av deras åsikter. De flesta av de människor som skrev argt och upprört på facebook är socialdemokrater. Jag kan förstå att man då väljer att göra den tolkningen. Det blir ju som att vifta ett rött skynke framför en tjur – det är förbaskat svårt att lyssna på vad Reinfeldt kanske egentligen menar då. Jag vet hur det är, jag blir ungefär lika anti och upprörd när en vänsterpartist uttalar sig. Så är det när man har olika politiska uppfattningar. Dock så tror jag att vi egentligen har samma mål – vi vill ha det bra och trivas på våra jobb. Att jobba ska inte bara behöva vara… jobbigt. Rätt eller fel?